Vari ligger lockelsen till att överhuvudtaget anmäla sig till Vasaloppet år efter år? Vad söker vi egentligen i själva utmaningen? MissVEGO låter vasaloppsveteranen Henrik Lenngren berätta om loppet, passionen, prestationen och om människorna han mött, möten som blivit till en bok: Vasaloppet: 90 kvinnor och män i fäders spår.
Av Henrik Lenngren
Eric och Johan sitter redan vid frukostbordet och betraktar mig med sömndruckna ögon. ”Har knappt sovit en sekund”, säger Johan och skakar på huvudet.
Med uppenbar avsmak stoppar han i sig ytterligare en portion pasta. Glutenfri tagliatelle belönas tydligen inte med någon Michelin-stjärna klockan fyra på morgonen.
Dagen är här. Dagen vi väntat på. Dagen vi känt skräck inför. Det bubblar i magen. I samma stund, i Berga by, börjar de allra första ta plats i köerna in mot startledens fållor.
Nu finns ingen återvändo.
Fyra timmar senare spritter det om flaggtygen, som om de fått liv och känner på sig att våren är på väg. Medvind. Drygt 15 000 par skidor smeker den torra, hårda snön och förvandlar morgonens tystnad till en ljudlig majbrasa.
Efter 15 sekunder försvinner Johans och Erics ryggtavlor i det högra spåret. Jag försöker leta upp deras nummerlappar i vimlet men ger upp efter ett tag.
Som armésoldater, ett och två, stapplar vi upp för backen. Efter ett par minuter ser jag den första kilometersmarkeringen. 89 skyltar kvar.
Majbrasan börjar sakta falna.
Foto Nisse Schmidt
Resan är målet
Jag har gjort resan från Sälen och Mora många gånger, och det är en resa som aldrig riktigt är sig lik. Ibland vattenfyllda stråk, iskanor och spösnö grinandes i sydostvind. Men också soluppgång vid 86-kilometersskylten, räls och Swix blå.
För mig är det resan som är målet, att kombinera plåga med passion. Jag älskar varenda sekund av det – och har gjort så från första början. 2009 visste jag inte vad jag hade gett mig in på när jag slog vad med Johan och som tjugoåttaåring tog plats i sjunde ledet, eller ”sjunde himlen”, som jag sa efter min allra första uppseedning i livet.
Men allt har sedan dess fallit sig så naturligt. Jag har genomfört Vasaloppet med vänner och släktingar, sida vid sida med kända och okända ansikten i spåren.
I Mora kyrka har jag, med svettigt underställ och utspilld blåbärssoppa på nummerlappen, gått hand i hand med min fru och förnyat våra äktenskapslöften, till orgeltonerna av Vasaloppshymnen.
Jag har fallit ihop av utmattning vid målgång och jag har gråtit av stolthet i duschen. Jag har känt en närmast omätbar tacksamhet över en utdelad apelsinklyfta i Läde och jag har fått en heja på dig-kram av mina döttrar i Evertsberg.
Vasaloppet finns hela tiden med mig, staktag efter staktag, på våt asfalt sena novemberkvällar, i gnistrande snö i Mullsjö, Myrflodammen och Mjölby. Allt en enda transportsträcka för att komma väl förberedd till Berga by.
Efter 50 minuters åkning har vi som ingår i ”Sällskapsresans” fjärde startled nått Smågan. Stavarna är hela och jag mår bra. Sportdrycken hamnar inte i munnen utan på nummerlappen. Som om jag skulle bry mig. Modepriset får någon annan lägga beslag på.
De första tre milen är en jungfrufärd. Allt känns enkelt, smidigt, friktionsfritt. Sedan, i stigningarna upp mot Risberg, brukar jag få bekänna färg för första gången på allvar. En pina, brukar jag tänka. Men jag ger den fula tanken en armbåge och ger mig på energikakan istället. Eller rättare sagt, min fru Jennie levererar kakan. Som om jag vore ett kolli förses jag även med gel, druvsockertabletter, sportdryck och torkad frukt. Bara slang och sond som saknas.
I Evertsberg lutar jag mig mot stavarna och tar ännu ett djupt andetag. 47 kilometer avklarade men ändå ett maraton kvar.
Evertsberg-kontrollen är i paritet med en tung baksmälla.
Med pannben & reptilhjärna
På sätt och vis är det ett smärre under att jag 2020, med is i skägget, blev tioårsveteran i Vasaloppet. I grund och botten är jag ingen längdåkare, ingen vasalöpare i någon vidare bemärkelse. Jag hasar fram på skidorna, har medioker syreupptagningsförmåga, skenande puls och är så överkroppssvag att jag inte skulle överleva en bänkpress med min egen kroppsvikt (73 kilo).
Men jag har pannben, en reptilhjärna som effektivt trycker på mute när kroppen skickar ut små varningssignaler. Jag ger inte upp. Det är kanske anledningen till att jag sett kyrkspiran i Mora torna upp sig så många gånger, men också anledningen till att jag besökt sjukstugor som om de vore turistattraktioner.
En gång mardrömde jag att jag tog sittliften från Evertsberg till Sälen för att jag inte orkade åka mer. Det vore något för Freud att analysera.
Det knäpper till i min högra triceps. Känslan är lika bekant som obehaglig. Jag har inte glömt krampsymtomen från vinterns första seedningslopp i Ånnaboda. Jag diagonalåker utan att trycka ner stavarna i snön och blir en staty i spåren. Vågar inget annat.
Efter en stund tvingas jag stanna mitt i en stigning för att fylla på depåerna. Enervit-tabletter och energy-gel.
Värken släpper. Jag känner frihet i själen.
Drömmen om ekorrhjulet
Vasaloppsveckan är min lilla panikrumsvecka då rödbetsjuicer, Strepsils-kurer och Kan Jang-shots ska hålla förkylningar på avstånd. Jag dagdrömmer om prestationsmedaljer och mardrömmer om ljudet av stavspetsar som knäcks, och drömmar som raseras.
I känsloryggsäcken samlas euforin och ångesten i en märklig blandning. När självtvivlet är som värst brukar jag plocka fram ett sparat SMS från den första lördagen i mars 2013.
”Om det känns tungt i morgon, tänk på mig. Jag skickar dig all min kraft! Åk för mig, åk för att vi kanske kan åka Vasaloppet igen nästa år.”
Två och en halv månad efter det där SMS-plinget fanns hon inte, tjejen som i flera år tagit strid mot tumören, som pekat finger åt cancern, som bevisat ”att man kan hålla en vidrig sjukdom borta med en järnvilja och ett mål, att man kan genomföra Vasaloppet trots operationsärr och stomier”.
Hon sa ofta att hon var ”väldigt sugen på det där ekorrhjulet som andra tycker är obotligt tråkigt”. Det har jag tagit med mig sedan dess. Ett ekorrhjul kan vara att åka 68 varv på Vreta Klosters 300-metersbana i brunsnöig terräng en vecka innan Vasaloppet. Allt blir en njutning med rätt perspektiv. Det är också en påminnelse om hur välsignad jag faktiskt är som får åka det jag älskar allra mest, Vasaloppet. Det är ibland lätt att ta det för givet när bullen i Evertsberg smakar som femmans sandpapper eller i den elegiska jakten på en ny, blå kilometerskylt.
Distansskylten är en mental räddningsplanka. En kilometer kvar. Ett halvt varv i Finspång. Tröttheten gnager hål i ryggen på mig men jag ser torget i Mora framför mig, och kyrktornet glänser mot skyn.
”Kämpa nu, svensken!” skriker en kvinna som har noterat min blågula flagga på mössan och mött mina utmattade ögon.
I hennes öppna handflata vilar ett knippe apelsinklyftor. Jag slås av hennes vänlighet, men tackar nej och förbereder mig för slutspurt. På upploppet spelas Vasaloppshymnen. Jag är slut som artist – och rörd. Tåren är ljudlös men saltet som rinner nedför kinderna äkta.
Jag har grejat det. Jag har skidat från Sälen till Mora igen.
Nya dimensioner
Vasaloppet har gett mig en ny dimension i livet, satt saker i rullning, mitt hjärta i brand. Och jag är långt ifrån ensam om det.
I boken Vasaloppet: 90 kvinnor och män i fäders spår gör jag ett försök att fånga Vasaloppets själ genom nittio ögonpar. Varför satsar Åsa på Vasan när hon bor i Sveriges snöfattigaste kommun? Vad är det som får Lars-Erik att åka 770 rullskidsvarv runt sitt kvarter i Luleå? Hur mådde Sofia som i SVT:s direktsändning föll offer för repet och hur kommer det sig att en norsk vinnare vill åka Vasaloppet tills han dör? Hur får Kristin tid till träning med småbarn i hemmet och varför valde Rafaa att ta sig till Berga by trots att han precis fått avslag på sin asylansökan?
Ambitionen är att boken ska vara ett tvärsnitt av Vasaloppet, från blåbär till elitledsåkare, från kvinnorna som slogs för sina rättigheter på sextiotalet till dagens långloppssuveräner, från tältsovare, prylnördar och stakfantaster till repdragare, brytbusschaufförer och bajamajachefer.
Det handlar om nittio kvinnor och män, och om nittio klassiska kilometer. En av profilerna heter Leif Forslund och är den fotograf som tagit några av de mest legendariska bilderna från fäders spår. Den bästa av dem alla föreställer en av de långsammaste åkarna någonsin, som okontaktbar satt på en pinnstol i Hökberg och blev förevigad när han passerades av en åkare med hurtfrisk uppsyn.
Den bilden säger så mycket av Vasaloppet, om trötthet och energi, om viljan att genomföra loppet och ta sig i mål vad än kroppen och huvudet säger.
