Elva mil, från Nikkaluokta till Abisko är konceptet för Fjällräven Classic, ett evenemang som lockar människor från hela världen upp till Lappland, och en vandring längs en del av Kungsleden. MissVEGO packar ryggsäcken och vandrar ut på leden en regnig, tillika blåsig dag i slutet av sommaren.
text yvonne gull foto anette andersson
Att vandra är kanske en av de mest naturliga aktiviteter som finns, det går liksom automatiskt. Den ena foten framför den andra, tekniken är inte svårare än så. Att vandra längre kräver dock lite mer utrustning, ingådda skor och en välpackad ryggsäck som dessutom inte är allt för tung. Min ryggsäck väger in på 12 kilo efter att jag plockat ur ett och annat, innan jag som en av 1 709 personer får mitt ’Trekking Passport’ stämplat vid starten i Nikkaluokta.
Som namnet förtäljer är det Fjällräven som står som arrangör för evenemanget, och har så gjort sedan 2005. Idén bygger på företagets grundare Åke Nordins egna upplevelser av att vandra just här uppe i Lappland. Det karga landskapet och känslan som ett par dagars vandring just här ger – är en känsla som måste upplevas för att förstås. Häri finner vi även Fjällrävens kärnvärde och drivkraft: att möjliggöra och inspirera människor att spendera tid i naturen och ’connecta’ som man säger på engelska.
Steniga personligheter
Det här med att connecta tycker jag är ett bra uttryck, och något jag bär med mig under mina egna upplevelser under våra fem vandringsdagar, och fyra övernattningar, härute i den storslagna naturen. Att det är vackert går att se när man tittar upp, och självklart på alla bilder. Men vad jag ser allra mest utav det är sten; stora, små, kantiga och lena, en del på tvären en del alldeles ensamma. Jag går och tänker på hur länge de funnits här och att de är en del i evolutionen. De tar mig med tillbaka i tiden, möter mig idag och kommer högst troligt finnas där även i framtiden. Paralleller till världen idag är påtaglig. En ensam sten, en krossad grupp. Några våta och hala, de får egna personligheter och för att parera dem där vi går behövs absolut ett par gåstavar. När min ena stav tappar spännet tappar jag också balansen och faller men får hjälp av Päivi från Finland som går bakom mig med att komma upp på fötterna igen. Någon dag senare är det jag som hjälper henne.
Det blåser på och innan vi kommer fram till dagens mål, Kebnekajse fjällstation, har det börjat regna. Idag är vädret för dåligt för att någon ska få vandra vidare, det är ont om plats för att ’pincha’ tältet som min tältkompis Fanny säger. Hon är faktiskt en hejare på just det här med ’pinchning’, vilket jag är tacksam för. Jag somnar snabbt trots att vi ligger i en slänt och min kropp är på väg att rulla ut genom tältväggen.
Den mest vandrade
Fukten har trängt sig på under natten. Så då möjligheten att nästa morgon äta frukost på fjällstationen presenterar sig känns det som en perfekt start på dagen. Att äta är superviktigt för att orka, det där med att mat är bränsle är verkligen påtagligt när man är aktiv hela dagen. Vi vandra i väg, och det klarna upp lite grann. Naturen bjuder på ett skådespel som är svårslaget. Vår vandring från Nikkaluokta till Abisko är en del av den över 40 mil långa Kungsleden som anlades här i början av 1900-talet av Svenska Turistföreningen. Man ville helt enkelt skapa en sammanhängande vandringsled som skulle passera de allra vackraste platserna här i Lappland. Leden som sågs som kung av vandringsleder fick namnet Kungsleden. Leden delas in i fem delsträckor och just den vi vandrar är dessutom utnämnd till signaturled och anses vara en av Sveriges mest spektakulära leder, tillika är den idag den mest vandrade leden i Sverige.
Steg för steg, sten för sten. Det känna som att kroppen får ett eget driv. Jag hittar mitt eget tempo, och vartefter delas vår grupp in i delgrupper. Jag är tacksam över att mina skor redan tillryggalagt många mil, och är väl ingådda – skoskav är som sagt ett större problem än trötta ben. Att gå och småprata funkar ibland men inte hela tiden.
Mitt bästa tips när man blir trött är att andas långsamt och inte prata så mycket, säger Stephanie som jobbar för Fjällrävens designteam och som håller ett lagom högt tempo, ett som matchar mitt. Vi turas om med att gå först.
Pusselvackert
Några fjällrävar finns det inte här uppe. Däremot har samerna sina renar i området och under våra dagar ser vi dem både på håll och riktigt nära. Efter att ha tillbringat natten i Alesjaure väjer några av oss att ta båten ett par kilometer i stället för att gå. Från båten blir utsikten en annan än den då vi går och tittar ner på stenarna, nu ser jag i stället ett landskap som är minst sagt pusselvackert. Mannen som kör båten är same och han passar på att köra några extra turer under evenemanget. Vi pratar om den vackra naturen och jag kan medge att jag känner mig avundsjuk på hans liv som just nu även inkluderar att hans familj i flera generationer är samlade i deras lilla boningshus. Visst är det vackert medger han, särskilt nu.
– Men vintern den är mörk den, säger han kort. Att välja båten i stället för att gå visar sig vara ett bra val. Vi får nämligen en extra paus invid jokken, sjön, med sandstrand och allt. Jag bestämmer mig för att vara modig och hoppar i. Vansinnigt kallt, vansinnigt uppfriskande och skönt. Jag torkar mig med en mikrofiberhandduk, en lätt och praktisk investering som både torkar snabbt och snudd på väger ingenting.
Risotto i solnedgången
En av de större utmaningarna för mig har varit det här med maten. Att äta frystorkat har min kropp tackat nej till och alternativen har varit polarkakor, mjukost, choklad och nötter. Men det räcker liksom inte riktigt för att få den där energin som kroppen faktiskt behöver. Därför blir vår sista kväll på vandringen, kvällen i Kieron, då vi lagar mat tillsammans med Primus en riktig höjdpunkt. Iskall öl. Snacks med renkött. Och så en risotto med svamp som vi själva lagar till under ledning av kocken Pontus Karén som även är ambassadör för Primus och en fena på att laga mat ute i det fria.
Kvällen är magisk jag har solen i ögonen och ölen i handen. Maten är så där sagolikt god som den bara kan vara när man känner att man verkligen förtjänar den. Den här kvällen med god mat och god dryck i ett fantastiskt sällskap är vår belöning för de kilometrar vi tillryggalagt. Den här kvällen är tältet ’pinchat’ på ett perfekt underlag, och skulle jag få önska något mer så vore det nog ett tält av modellen Abisko 3, är du i tältköpartagen bör du absolut kolla upp just denna modell. Kvällen är perfekt och att vi ska komma i mål redan imorgon känns vemodigt.
Mot mål
Vårt sista stopp innan målgången är på en stenig strand intill vattnet som forsar fram, här möter vi Martin Axelhed, vd för Fjällräven sedan 2005. Året innan hade han fått frågan från Åke Nordin, grundare av Fjällräven, om han var redo att ta över. Det tog honom ett år att vara på plats precis som det för Åkes del tog ett år från det att han bestämde sig för att starta ett företag 1959 till att han grundade Fjällräven 1960. Den resa Martin tagit företaget på inkluderar bland annat att han tagit varumärket ut i världen. Fjällräven raskar vidare och idag arrangeras det Fjällräven Classics även i Danmark, USA, Korea, Tyskland och Storbritannien. Men det är den svenska versionen som är originalet och kanske också den stenigaste av dem alla när det kommer till underlaget.
Att komma i mål är skönt men omtumlande. Mobiltäckningen är tillbaka. Livet utanför naturen pockar på en form av uppmärksamhet som jag inte vet om jag är villig att släppa in. Och det där med att ’komma i mål’ – gör man egentligen det, i livet? Kanske är det bara så att man skaffar sig nya erfarenheter som adderar till den man är och vad man vill göra? Kanske består livet av en enda lång vandring där vi navigerar bland olika stenar. Ibland snubblar vi, ibland är hindren oväntade, men på något sätt går vi ändå vidare och navigerar oss framåt på vår väg. Själv vet jag i alla fall att jag vill tillbaka till de där stenarna högt uppe i norr som legat stadigt på samma plats i miljontals år i den mest natursköna miljö.
Fjällräven Classic Sweden 2022 i siffror
1 709 personer kom till starten
57% män
43% kvinnor
78 år äldste vandraren
50 personer fick avbryta
49 nationaliteter deltog
Kungsleden
- Arbetet med leden påbörjades i början av 1900-talet på initiativ av Svenska Turistföreningen.
- 45 mil, från Hemavan till Abisko.
- Sträckning, från norr till söder: Från, Abisko via Nikkaloukta, Saltolukta, Kvikkjokk och Ammarnäs till Hemavan.
5 tips
Ingådda kängor!
Gåstavar
Ullstrumpor
Packa lätt
Njut!
